Ja, va ska man säga?

Det är ju inte alltid livet är så enkelt....och just nu är det inte så roligt. Jag brukar vara STARK och "dra kärran" i ur och skur utan att tycka att det är speciellt jobbigt, men så kommer något som man övehuvudtaget inte räknat med.En nära och för oss väldigt kär och betydelsefull person har fått en sjukdom ,som jag inte ens kan skriva namnet på, det gör FÖR ont. Den drabbar oss flickor/kvinnor hårt och är så hemsk att man bara inte kan sluta gråta.Ögonen svämmar över i tid och otid och ibland kan man nästan inte andas.Man är rädd, lessen... vill ha svar på alla milljoner frågor som surrar i huvudet. Först kunde jag inte ta in det , men i går på morgonen bara kom det över mig och jag blev helt förlamad...satt på golvet i köket med alla mina pojkar och kunde bara inte resa mig upp, Det var som att bli träffad av blixten och jag tror att det är så riktig sorg och rädsla känns. Pojkarna vet inte, så för dom var det väldigt konstigt tror jag men fina som dom är så samlades dom runt mig(pappa hade redan farit till jobbet) och där satt vi på golvet ,jag vet inte hur länge och kramades och pratade,känns som om det är det ända som hjälper det och vara bland vänner och kära som gör en glad. Hade lite bestämt att bara skriva roliga bra saker här i min blogg...men det är ju så att livet e lite upp och ner och så blir även bloggen. Tänk på era nära och kära och glöm inte att tala om vad dom betyder för er. Kramar till er